Gick igenom en del gamla kommentarer på bloggen. Vissa vet jag ju absolut vem de är, vissa har i stunder haft mod att skriva under med sitt rätta namn.

Men nu råkade jag ramla över en fantastisk sida där man inte bara spårar ipadresserna utan även får namn på internetleverantören och bild på huset via satelit där kommentaren är skiven.

En del skrevs för tre år sedan från Uppsala universitet och det knäckte vi för länge sedan och när vi konfronterade henne blev det tyst på den fronten :)

Sen hade vi en del från Södra förstadsgatan i Malmö som också har lugnat sig , precis som de från Lugnet. Dessutom hade jag ett tag en ihärdig elak skribent som i sina kommentarer namngav både Stefans barn och andra familjemedlemmar och som just då arbetade på Svt, och det är just där ipadressen kommer ifårn också. Sen har vi personen som verkade veta oerhört mycket om Stefans tidigare liv som skrevs från Lund. Med tanke på att ipadresserna ger samma utslag som den här personens "fosterbarns" karta på Facebook gör så är det kanske läge att inse att vi har kommit på er allihopa nu. Är det verkligen passade att en socionom, tidigare anställd av frivården skriver som hon gör och dessutom tar hand om andras barn? Kanske dags att sluta kasta sten i glashus och försöka reda ut sin egen röra :)

Så försök nu att släppa våra liv och min blogg, även om jag vet att det är oerhört spännande :)

Puss!

Jag inser att det på inget vis är något att dra på. Jag har i och för sig aldrig gjort någon hemlighet av det men jag har inte haft något behov av att skrika ut det. Mina närmsta vänner och min familj har vetat från början och de har varit ett oerhört stöd på vägen. Redan från dag ett, som var i april i år, valde jag att låta bli att göra det många med samma diagnos gör, eller andra diagnoser för den delen. Jag har inte identifierat mig med min diagnos. Jag har ADHD men jag är inte min diagnos. Jag valde tidigt att se det som en tillgång i livet och dra nytta av det.

Jag tillhör skaran med diagnosen som är oerhört ordningsam, pedant, noggrann, missar aldrig en tid jag har planerat in, har en noggrant planerad kalender, huset är alltid rent, alla kläder är alltid rena, strukna och inlagda pedant i garderoberna. Jag har å andra sidan inga problem med att det blir rörigt här hemma men jag ser alltid till att städa, plocka undan i köket, ställa in i diskamaskinen och dona innan jag lägger mig. Jag ser det inte som ett problem och det har jag fått veta att resten av familjen inte heller gör och då är det för mig helt okej. Familjen är alltid nummer ett! Jag har äntligen fått svar på varför jag har mått som jag har gjort genom livet. Kanske hade saker sett annorlunda om det hade uppdagats tidigare, kanske inte. Det är ganska oviktigt. Jag har kommit hit i livet och är jäkligt nöjd med vad jag har åstadkommit. Jag tog mig igenom grundskolan och gymnasiet med löjligt bra betyg, till stor del tack vare min envishet. Jag har rest och sett stora delar av vår fantastiska värld, jag har bildat familj och välsignats med två fantastiska barn. Idag lever jag med mannen som visade sig vara det jag väntat på. Jag är inne på min femte termin på Lärarhögskolan och min väg mot läraryrket och i slutänden förhoppningsvis en rektorstjänst. Jag vet att det jag vill uppnå är möjligt, bara jag bestämmer mig för det.

Idag är jag dessutom mamma till en prins med ADHD och vi medicinerar båda två. Jag är en väl påläst mamma som tillsammans med prinsens pappa och Stefan kämpar för att hans skolgång ska bli så bra det bara går. Det har visat sig ge resultat och idag har rektorn på hans skola fått inse att jag hela tiden hade rätt. Med BUP och Skolinspektionen i ryggen visade det sig bli riktigt bra för honom.

Vad innebär det för mig då, att jag har fått en diagnos? Ja i det stora inte så mycket. Jag medicinerar och det gör att jag är mer samlad och fokuserad. Jag når mitt inre mycket enklare och jag ser saker mycket klarare. Dessutom är det mycket enklare att möta mitt tidigare liv, mina val och det som har skett. Jag är inte längre bitter, arg eller ledsen över det som en gång sårade mig. Jag inser att det är gjort och det bästa man kan göra är att förlåta och gå vidare. Både sig själv och andra. Jag är fortfarande samma kvinna. Även om jag på vägen har nått ett nytt yttre och idag inte bär på en massa övervikt och lever ett hälsosamt liv. Så trots att det är en annan kvinna jag ser i spegeln är det samma lika på något vis. Men jag är givetvis tacksam över att mer än hundra kilo har lämnat min kropp. Livet är enklare och lättare. Dessutom är det jäkligt kul att handla kläder, var jag vill, utan att prova.

Jag är alltså samma Fia, men om än mer säker på att jag duger och har gjort rätt val i livet.

Hittade bilder på barnen när de var mindre och inser plötsligt hur stora de faktiskt har blivit. Sessan fyller 9 år i december och Lillebror blev 7 år i juni.  Jag är en stolt mamma som konstaterar att jag har två fina ungar med massvis av kärlek och fina värderingar. Någonstans klappar jag mig på axeln och tackar mig själv och barnens pappa för att vi har lyckats skapa dessa två fina individer. Jag är också så innerligt tacksam över Stefans roll i deras liv. Sessan konstaterar ofta att hon har tur som har två pappor och att hon älskar dem lika mycket. Det är inte utan att det snörps åt i hjärtat när jag inser vilken tur jag, eller snarare, vi har haft.

Vilken resa!

För fem år sedan möttes vi för första gången. Sagan och Långa farbrorn och Lilla Anna tog sin början en kall dag i november. Så där lite löjligt sa det "klick" och vi var förälskade och samtidigt beredda att gå över eld för vår kärlek.

Idag lever vi ett liv vi någonstans önskade att vi skulle få uppleva. Ett liv utan dramatik, intriger, skrik och gråt. Inga hårda ord. Gräl avslutats alltid med en kram och samtal om vad som hände och varför det blev som det blev. Aldrig har vi gått och lagt oss och varit ovänner. Det är underbart att veta att det är helt okej att vara oense men vara överens om att man just inte är överens. En helt ny värld för oss båda.

Livet har förändrats på så många vis. Vi är inte längre egna företagare, även om jag är på väg att starta upp i liten skala igen. Stefan har utbildat sig till smed och svetsare och älskar sitt jobb där han hela tiden utvecklas och får nya ansvarsområde. Jag är inne på min femte termin på Lärarhögskolan i Malmö och är aktiv i Lärarförbundet och åker i november till den årliga rikskonferensen i Stockholm.

Barnen växer och utvecklas. De stora lever sina liv som sig bör när man är just vuxen.

Stora sonen har insett att han har sin pappas talang för att arbeta med händerna och stora dottern  kämpar på på sitt håll. De små liven, som inte längre är så små förgyller vår vardag varannan vecka. Då är vi småbarnsföräldrar på heltid. Det är hämtningar, lämningar, träning, tandläkare, möte, tvätt, bus och godnattsagor.

Stora dottern är nu så stor så hon när hon känner för det tar bussen hem efter skolan och är hemma till vi kommer på kvällen...galet vad tiden går.

Vi har en önskan och en plan om att utöka familjen ännu lite till. När vi ända är småbarnsföräldrar kan vi liksom lika gärna köra racet hela vägen. Vi var från början på det klara med att ingen av oss ville har fler barn. Men tiden har gått och saker har förändrats.

Stefan längtar efter att skaffa ett barn med någon som ser honom som lika viktig som barnets mamma och med någon som inte är psykiskt instabil. Jag längtar efter att skaffa ytterligare ett barn med en man som är levnadsglad och nyfiken.

Hittils har vi förlorat mer än ett barn som jag har burit på. Det har så klart gjort oss mer försiktiga och det väcker minnen från förr.

Jag minns barnet jag förlorade med barnens pappa, ganska långt in i graviditeten och Stefan minns känslan av att få veta att en kvinna hade tagit bort ett barn hon bar på som var hans.

Allt har sin mening sägs det och blir det barn så blir det. Om inte så har vi fyra fina barn att vara stolta över.

Jag lutar mig lite försiktigt tillbaka och minns vår resa innan jag rusar iväg till sista lektionen i matematik. Ja eller snarare den här kursens sitsta lektion. På måndag kör nästa kurs igång, även den inom ämnet matematik.

Vägen mot matematik och svensklärarlegitimationen närmar sig.

Sol i blick!