Tänka sig, det blev jul i år igen. Och som vanligt firade vi julen hos mina föräldrar i Småland. Även barnens pappa var med och firade, allt för att barnen ska vara glada. Nästa år planerar vi dock en annorlunda jul och då på vars ett håll. Och för min del blir det första julen utan barnen.

Det har ätits gott, druckits gott, kopplats av, busats, kramat den småländska tomten, öppnat paket, ätit lite till, plumsat i snön och kramats ännu lite mer. Det har helt enkelt varit en avkopplad jul fylld med kärlek och glada ungar.

Nu är vi hemma igen och Stefan jobbar ett par dagar och jag ska sätta mig på högskolan och plugga till mattetentan. Däremellan ska vi fira in det nya året tillsammans med bästa och älskade vännerna Lars och Jenny i Vellinge. Det lär bli busiga ungar och som alltid trevligt sällskap. Jag är så glad att jag får kalla mig deras vän, dessa kärleksfulla själar. Att se och lyssna på Stefan och Lars är som att lyssna på två bröder som älskar varandra innerligt. De är mina idoler, precis som min kära Jenny. Lyllos mig!

En sten har lyfts från mina axlar. Trots att jag hela tiden har vetat att jag har haft rätt i min kamp för att min son ska få den bästa skolgången så har det varit tufft.

I Maj satte jag mig och skrev en anmälan till Skolinspektionen där jag starkt ifrågasätter skolan min son går på och hur de har hanterat hans behov av extra resurser. Under tiden har jag och prinsens pappa och Stefan haft god stöttning av BUP.

Som blivande lärare har jag satt mig in i skollagen och läroplanerna på ett sätt jag inte trodde var möjligt. I stunder har jag kunnat dem bättre än rektorn i fråga, vilket är tragiskt på ett vis.

När jag skrev anmälan var givetvis min förhoppning att det skulle leda till att skolan blir tvungen att göra mer än de redan har gjort. Men jag visste också att det dels krävs en ”bra” anmälan för att den ska komma vidare och att det på inget vis är säkert att Skolinspektionen tar tag i den. Men i mitt fall svarade de snabbt och skolan blev tvungna att skicka in sina rapporter om vad de har gjort i frågan. Detta fick jag ta del av och bestrida om jag ansåg det nödvändigt, vilket jag gjorde.

Tiden har gått och under tiden har jag fortsatt min kamp för att prinsens skolgång ska bli den bästa. Det har fällts en och annan tår på vägen men framförallt är det i stunder mentalt tungt. Men så plötsligt fick jag ett brev från Skolinspektionen. Med löjligt darrande fingrar läste jag deras beslut. Kortfattat kan man konstatera att Skolinspektionen konstaterar att kommunen och skolans rektor inte har följt bestämmelserna om särskilt stöd. De har fram till den 21 januari 2013 på sig att vidta åtgärder så att elevens behov tillgodoses.

Det är med stolthet jag ler åt detta och minns rektorns spydigheter, som när hon hasplade ur sig :” du ska inte tro att du kan skollagen bättre än jag” eller för den delen ” vi har gjort rätt hela vägen och det spelar ingen roll vad jag säger till dig för du är aldrig nöjd”.

Idag känner jag mig som en vinnare som har fört min sons talan och till slut har fått rätt, svart på vitt.

Alla barn har rätt till en rättvis skola som kan individanpassa undervisningen utifrån varje elev. Det är mitt mål som blivande lärare. Kanske kan mina erfarenheter av att vara mamma till en pojke med ADHD hjälpa mig i den frågan, och kanske än mer då jag, precis som honom har ADHD. En tillgång i livet.

Livet är en spännande resa. Intensiv, vacker, trist, kall, varm och full av överraskningar.

Älskade sessan fyllde nio år i lördags och det firades med sång och paket på sängen hemma hos oss innan hon åkte till sin pappa. Där hade vi på kvällen disco för hennes kompisar.

En av flickorna frågade plötsligt: " behövs det verkligen tre vuxna här idag?" När sessan förklarade att hon så klart vill att hennes mamma och hennes två pappor är där och firar henne log vi alla tre och insåg att vi är lyckligt lottade som har en så fantastiskt klok och kärleksfull flicka i våra liv.

I vanlig ordning blev det mycket paket och bus.

Sent på kvällen tog jag och Stefan oss till Malmö för en mysig kväll på Ölis med Stefans chef och hans fru, våra kära vänner och våra fina Irländare. Kvällen avslutades i stort sett på söndagen, sent på kvällen. Det har varit en minst sagt spännande, kärleksfull och busig helg. Helt i min smak.

Men, mitt i allt detta går våra tankar till vår vän D som är sjuk i cancer och som idag ska opereras och allt vad det innebär. Att en så vacker själ, fantastisk pappa och kamrat har insjuknat gör ont, så in i helvete ont. Och för Stefan blir det än hård påminnelse om hans pappa som dog just i cancer. Jag för min del minns min barndomsvän och granne som dog i just samma cancer, bara 27 år och min faster som dog av sin leukemi.

Livet må vara en vacker gåva att få ta del av, men ibland gör det så in i helvete ont att leva just livet.