Tänka sig, det blev jul i år igen. Och som vanligt firade vi julen hos mina föräldrar i Småland. Även barnens pappa var med och firade, allt för att barnen ska vara glada. Nästa år planerar vi dock en annorlunda jul och då på vars ett håll. Och för min del blir det första julen utan barnen.

Det har ätits gott, druckits gott, kopplats av, busats, kramat den småländska tomten, öppnat paket, ätit lite till, plumsat i snön och kramats ännu lite mer. Det har helt enkelt varit en avkopplad jul fylld med kärlek och glada ungar.

Nu är vi hemma igen och Stefan jobbar ett par dagar och jag ska sätta mig på högskolan och plugga till mattetentan. Däremellan ska vi fira in det nya året tillsammans med bästa och älskade vännerna Lars och Jenny i Vellinge. Det lär bli busiga ungar och som alltid trevligt sällskap. Jag är så glad att jag får kalla mig deras vän, dessa kärleksfulla själar. Att se och lyssna på Stefan och Lars är som att lyssna på två bröder som älskar varandra innerligt. De är mina idoler, precis som min kära Jenny. Lyllos mig!

En sten har lyfts från mina axlar. Trots att jag hela tiden har vetat att jag har haft rätt i min kamp för att min son ska få den bästa skolgången så har det varit tufft.

I Maj satte jag mig och skrev en anmälan till Skolinspektionen där jag starkt ifrågasätter skolan min son går på och hur de har hanterat hans behov av extra resurser. Under tiden har jag och prinsens pappa och Stefan haft god stöttning av BUP.

Som blivande lärare har jag satt mig in i skollagen och läroplanerna på ett sätt jag inte trodde var möjligt. I stunder har jag kunnat dem bättre än rektorn i fråga, vilket är tragiskt på ett vis.

När jag skrev anmälan var givetvis min förhoppning att det skulle leda till att skolan blir tvungen att göra mer än de redan har gjort. Men jag visste också att det dels krävs en ”bra” anmälan för att den ska komma vidare och att det på inget vis är säkert att Skolinspektionen tar tag i den. Men i mitt fall svarade de snabbt och skolan blev tvungna att skicka in sina rapporter om vad de har gjort i frågan. Detta fick jag ta del av och bestrida om jag ansåg det nödvändigt, vilket jag gjorde.

Tiden har gått och under tiden har jag fortsatt min kamp för att prinsens skolgång ska bli den bästa. Det har fällts en och annan tår på vägen men framförallt är det i stunder mentalt tungt. Men så plötsligt fick jag ett brev från Skolinspektionen. Med löjligt darrande fingrar läste jag deras beslut. Kortfattat kan man konstatera att Skolinspektionen konstaterar att kommunen och skolans rektor inte har följt bestämmelserna om särskilt stöd. De har fram till den 21 januari 2013 på sig att vidta åtgärder så att elevens behov tillgodoses.

Det är med stolthet jag ler åt detta och minns rektorns spydigheter, som när hon hasplade ur sig :” du ska inte tro att du kan skollagen bättre än jag” eller för den delen ” vi har gjort rätt hela vägen och det spelar ingen roll vad jag säger till dig för du är aldrig nöjd”.

Idag känner jag mig som en vinnare som har fört min sons talan och till slut har fått rätt, svart på vitt.

Alla barn har rätt till en rättvis skola som kan individanpassa undervisningen utifrån varje elev. Det är mitt mål som blivande lärare. Kanske kan mina erfarenheter av att vara mamma till en pojke med ADHD hjälpa mig i den frågan, och kanske än mer då jag, precis som honom har ADHD. En tillgång i livet.

Livet är en spännande resa. Intensiv, vacker, trist, kall, varm och full av överraskningar.

Älskade sessan fyllde nio år i lördags och det firades med sång och paket på sängen hemma hos oss innan hon åkte till sin pappa. Där hade vi på kvällen disco för hennes kompisar.

En av flickorna frågade plötsligt: " behövs det verkligen tre vuxna här idag?" När sessan förklarade att hon så klart vill att hennes mamma och hennes två pappor är där och firar henne log vi alla tre och insåg att vi är lyckligt lottade som har en så fantastiskt klok och kärleksfull flicka i våra liv.

I vanlig ordning blev det mycket paket och bus.

Sent på kvällen tog jag och Stefan oss till Malmö för en mysig kväll på Ölis med Stefans chef och hans fru, våra kära vänner och våra fina Irländare. Kvällen avslutades i stort sett på söndagen, sent på kvällen. Det har varit en minst sagt spännande, kärleksfull och busig helg. Helt i min smak.

Men, mitt i allt detta går våra tankar till vår vän D som är sjuk i cancer och som idag ska opereras och allt vad det innebär. Att en så vacker själ, fantastisk pappa och kamrat har insjuknat gör ont, så in i helvete ont. Och för Stefan blir det än hård påminnelse om hans pappa som dog just i cancer. Jag för min del minns min barndomsvän och granne som dog i just samma cancer, bara 27 år och min faster som dog av sin leukemi.

Livet må vara en vacker gåva att få ta del av, men ibland gör det så in i helvete ont att leva just livet.

Gick igenom en del gamla kommentarer på bloggen. Vissa vet jag ju absolut vem de är, vissa har i stunder haft mod att skriva under med sitt rätta namn.

Men nu råkade jag ramla över en fantastisk sida där man inte bara spårar ipadresserna utan även får namn på internetleverantören och bild på huset via satelit där kommentaren är skiven.

En del skrevs för tre år sedan från Uppsala universitet och det knäckte vi för länge sedan och när vi konfronterade henne blev det tyst på den fronten :)

Sen hade vi en del från Södra förstadsgatan i Malmö som också har lugnat sig , precis som de från Lugnet. Dessutom hade jag ett tag en ihärdig elak skribent som i sina kommentarer namngav både Stefans barn och andra familjemedlemmar och som just då arbetade på Svt, och det är just där ipadressen kommer ifårn också. Sen har vi personen som verkade veta oerhört mycket om Stefans tidigare liv som skrevs från Lund. Med tanke på att ipadresserna ger samma utslag som den här personens "fosterbarns" karta på Facebook gör så är det kanske läge att inse att vi har kommit på er allihopa nu. Är det verkligen passade att en socionom, tidigare anställd av frivården skriver som hon gör och dessutom tar hand om andras barn? Kanske dags att sluta kasta sten i glashus och försöka reda ut sin egen röra :)

Så försök nu att släppa våra liv och min blogg, även om jag vet att det är oerhört spännande :)

Puss!

Jag inser att det på inget vis är något att dra på. Jag har i och för sig aldrig gjort någon hemlighet av det men jag har inte haft något behov av att skrika ut det. Mina närmsta vänner och min familj har vetat från början och de har varit ett oerhört stöd på vägen. Redan från dag ett, som var i april i år, valde jag att låta bli att göra det många med samma diagnos gör, eller andra diagnoser för den delen. Jag har inte identifierat mig med min diagnos. Jag har ADHD men jag är inte min diagnos. Jag valde tidigt att se det som en tillgång i livet och dra nytta av det.

Jag tillhör skaran med diagnosen som är oerhört ordningsam, pedant, noggrann, missar aldrig en tid jag har planerat in, har en noggrant planerad kalender, huset är alltid rent, alla kläder är alltid rena, strukna och inlagda pedant i garderoberna. Jag har å andra sidan inga problem med att det blir rörigt här hemma men jag ser alltid till att städa, plocka undan i köket, ställa in i diskamaskinen och dona innan jag lägger mig. Jag ser det inte som ett problem och det har jag fått veta att resten av familjen inte heller gör och då är det för mig helt okej. Familjen är alltid nummer ett! Jag har äntligen fått svar på varför jag har mått som jag har gjort genom livet. Kanske hade saker sett annorlunda om det hade uppdagats tidigare, kanske inte. Det är ganska oviktigt. Jag har kommit hit i livet och är jäkligt nöjd med vad jag har åstadkommit. Jag tog mig igenom grundskolan och gymnasiet med löjligt bra betyg, till stor del tack vare min envishet. Jag har rest och sett stora delar av vår fantastiska värld, jag har bildat familj och välsignats med två fantastiska barn. Idag lever jag med mannen som visade sig vara det jag väntat på. Jag är inne på min femte termin på Lärarhögskolan och min väg mot läraryrket och i slutänden förhoppningsvis en rektorstjänst. Jag vet att det jag vill uppnå är möjligt, bara jag bestämmer mig för det.

Idag är jag dessutom mamma till en prins med ADHD och vi medicinerar båda två. Jag är en väl påläst mamma som tillsammans med prinsens pappa och Stefan kämpar för att hans skolgång ska bli så bra det bara går. Det har visat sig ge resultat och idag har rektorn på hans skola fått inse att jag hela tiden hade rätt. Med BUP och Skolinspektionen i ryggen visade det sig bli riktigt bra för honom.

Vad innebär det för mig då, att jag har fått en diagnos? Ja i det stora inte så mycket. Jag medicinerar och det gör att jag är mer samlad och fokuserad. Jag når mitt inre mycket enklare och jag ser saker mycket klarare. Dessutom är det mycket enklare att möta mitt tidigare liv, mina val och det som har skett. Jag är inte längre bitter, arg eller ledsen över det som en gång sårade mig. Jag inser att det är gjort och det bästa man kan göra är att förlåta och gå vidare. Både sig själv och andra. Jag är fortfarande samma kvinna. Även om jag på vägen har nått ett nytt yttre och idag inte bär på en massa övervikt och lever ett hälsosamt liv. Så trots att det är en annan kvinna jag ser i spegeln är det samma lika på något vis. Men jag är givetvis tacksam över att mer än hundra kilo har lämnat min kropp. Livet är enklare och lättare. Dessutom är det jäkligt kul att handla kläder, var jag vill, utan att prova.

Jag är alltså samma Fia, men om än mer säker på att jag duger och har gjort rätt val i livet.

Hittade bilder på barnen när de var mindre och inser plötsligt hur stora de faktiskt har blivit. Sessan fyller 9 år i december och Lillebror blev 7 år i juni.  Jag är en stolt mamma som konstaterar att jag har två fina ungar med massvis av kärlek och fina värderingar. Någonstans klappar jag mig på axeln och tackar mig själv och barnens pappa för att vi har lyckats skapa dessa två fina individer. Jag är också så innerligt tacksam över Stefans roll i deras liv. Sessan konstaterar ofta att hon har tur som har två pappor och att hon älskar dem lika mycket. Det är inte utan att det snörps åt i hjärtat när jag inser vilken tur jag, eller snarare, vi har haft.

Vilken resa!

För fem år sedan möttes vi för första gången. Sagan och Långa farbrorn och Lilla Anna tog sin början en kall dag i november. Så där lite löjligt sa det "klick" och vi var förälskade och samtidigt beredda att gå över eld för vår kärlek.

Idag lever vi ett liv vi någonstans önskade att vi skulle få uppleva. Ett liv utan dramatik, intriger, skrik och gråt. Inga hårda ord. Gräl avslutats alltid med en kram och samtal om vad som hände och varför det blev som det blev. Aldrig har vi gått och lagt oss och varit ovänner. Det är underbart att veta att det är helt okej att vara oense men vara överens om att man just inte är överens. En helt ny värld för oss båda.

Livet har förändrats på så många vis. Vi är inte längre egna företagare, även om jag är på väg att starta upp i liten skala igen. Stefan har utbildat sig till smed och svetsare och älskar sitt jobb där han hela tiden utvecklas och får nya ansvarsområde. Jag är inne på min femte termin på Lärarhögskolan i Malmö och är aktiv i Lärarförbundet och åker i november till den årliga rikskonferensen i Stockholm.

Barnen växer och utvecklas. De stora lever sina liv som sig bör när man är just vuxen.

Stora sonen har insett att han har sin pappas talang för att arbeta med händerna och stora dottern  kämpar på på sitt håll. De små liven, som inte längre är så små förgyller vår vardag varannan vecka. Då är vi småbarnsföräldrar på heltid. Det är hämtningar, lämningar, träning, tandläkare, möte, tvätt, bus och godnattsagor.

Stora dottern är nu så stor så hon när hon känner för det tar bussen hem efter skolan och är hemma till vi kommer på kvällen...galet vad tiden går.

Vi har en önskan och en plan om att utöka familjen ännu lite till. När vi ända är småbarnsföräldrar kan vi liksom lika gärna köra racet hela vägen. Vi var från början på det klara med att ingen av oss ville har fler barn. Men tiden har gått och saker har förändrats.

Stefan längtar efter att skaffa ett barn med någon som ser honom som lika viktig som barnets mamma och med någon som inte är psykiskt instabil. Jag längtar efter att skaffa ytterligare ett barn med en man som är levnadsglad och nyfiken.

Hittils har vi förlorat mer än ett barn som jag har burit på. Det har så klart gjort oss mer försiktiga och det väcker minnen från förr.

Jag minns barnet jag förlorade med barnens pappa, ganska långt in i graviditeten och Stefan minns känslan av att få veta att en kvinna hade tagit bort ett barn hon bar på som var hans.

Allt har sin mening sägs det och blir det barn så blir det. Om inte så har vi fyra fina barn att vara stolta över.

Jag lutar mig lite försiktigt tillbaka och minns vår resa innan jag rusar iväg till sista lektionen i matematik. Ja eller snarare den här kursens sitsta lektion. På måndag kör nästa kurs igång, även den inom ämnet matematik.

Vägen mot matematik och svensklärarlegitimationen närmar sig.

Sol i blick!

.....så är det snart dags :)

Om fem dagar lyfter planet som tar oss till Sharm El Sheik tillsammans med våra vänner. Där ska det solas, badas, ätas, shoppas och umgås med våra kära vänner från Egypten.

Idag ska jag beställa ur den fina katalogen, den efterlängtade taxfree katalogen.

Lillsessan har hittat någon Hello Kitty pryl hon vill ha. Stora dottern hade svårare att välja så det ska bli spännande att botanisera inte bara till mig själv. Herr Bodström är en enkel man att handla till, han blir alltid lika glad för allt han får.

Tänk att en katalog kan göra mig så glad :0)

Förutom semesterplanerande och tentapluggande inför salstentan i matte är planeringen i full gång inför vårt TreÅrsKalas, vår bröllopsfest. Vi har i november varit gifta i tre år och det ska vi fira med älskade vänner. Temat är givet känns det som, kärlek och bröllop.

Om två år ska vi förnya våra äktenskapslöften och då blir festen på hemlig plats :0)

Nu är det dags att ta tag i kvällen och koppla bort studierna för en stund. Om nu regnet kan tänka sig att hålla sig borta är det lockande med en runda i och med löparskorna.

Solsken i blick!